Passion skapar tunnelseende!

De flesta ”hundmänniskor” jag möter är i regel väldigt passionerad för sin hund och det dom valt att aktivera den genom. Med den ”bredd” mitt hundintresse har visat sig ha så hamnar jag ofta i trångmål när jag försöker stå med alla mina fötter i flera olika läger, och jag har sällan förståelse för att man ignorerar eller förkastar sidor av både hundsport och avel som andra anser vara livsavgörande för hundsportens och hundarnas framtid.

Detta skapar inte bara en förvirring, utan ibland även något jag vill tro är en klarsynthet kring vikten av att förvalta våra raser och det arv de bär på.

I takt med att mitt intresse för jakt ökat, genom att mitt intresse för att jaktträna mina hundar gjort detsamma, så möter jag dagligdags personer som är så pass passionerade och övertygade om sin mission att det faktiskt ofta övergår i en fanatism som tyvärr lämnar rationaliteten därhän. Detta är på inga sätt unikt för jakthundsägare eller jägare, men jag tycker mig se en skrämmande utveckling av en planerad, accepterad och alltmer tilltagen separation mellan de typer av en och samma hundras som förekommer. I vissa fall så är separationen dessutom uppmuntrad och föredragen.

Detta är för mig, med svårigheten att sätta fötterna i ett och samma läger, helt obegripligt. För, oavsett hur ens passion ser ut, i vilket fack man bestämt sig för att verka och vilket intresse man prioriterar, så har man ju oftast förståelse för, och respekt inför, traditioner och regler, eller historik och förvaltande av kulturella arv.

Varför detta skall vara så svårt för oss att implementera i vårt förhållningssätt till hundarna är lite av ett mysterium. Vi väljer omsorgsfullt ras efter våra behov, preferenser och önskemål, vi tar oss tid och råd att uppfostra, träna och ta hand om hunden på bästa sätt och sätter stor vikt vid att följa, och ofta försvara, vår ideologi som hundägare, dressör, jägare etc. Men, vi ägnar skrämmande lite tanke åt det arv som vi är ålagda att förvalta från de som skapat de raser vi väljer att hålla oss med.

Jaktliga egenskaper är att betrakta som högprioriterade och en hund av jakthundsras som inte jagar, kan omöjligen komma att betraktas som en ”bra hund” oavsett exteriöra eller andra mentala egenskaper. Men, att avla eller hålla sig med en hund av en specifik ras som inte är ägnad någon tanke eller ambition åt att ens bevara det ”rastypiska utseendet” är i mina ögon inte att betrakta som varken seriöst eller speciellt kunnigt, och angränsar till vad som skulle kunna betraktas som blandrasavel.

Alla raser har vid sidan av sina funktionella krav och önskemål, en given standard för hur den skall se ut. Detta är inte skapat i efterhand under fåfängans inflytande och nycker, utan en del av ett arbete som inte sällan löpt genom generationer och ett idogt och passionerat arbete. Det är inte att betrakta som ”istället för” eller ”viktigare än” några jaktliga egenskaper, utan en av alla de parametrar som bör tas i beaktande när man väljer att köpa sin hund, eller ännu mer, när man väljer att para sin tik för att ge rasen ytterligare individer att lägga till framtidens historia. Jag ser det som respektlöst inför våra rasers anfäder och skapare att inte ta med samtliga deras önskemål i planeringen när vi väljer att förvalta deras arv.

Detta innebär ju inte att man måste springa på utställning jämt och ständigt, och det innebär inte heller att alla måste föda upp den utseendemässigt perfekta hunden. Och det innebär absolut inte att man måste göra avkall på några andra, funktionella, krav. Men, det innebär att alla bör ta sitt ansvar för att ge den produkt vi har i våra händer chansen att leva vidare i sitt tänkta format. Att vi någonsin kommer att kunna enas kring våra prioriteringar är en utopi, men vi bör kunna enas om målsättningen att föda upp exteriört och funktionellt fullgoda individer, oavsett ras eller användningsområde.

Den här typen av diskussion kan vi föra om flera olika sorters ”felprioriteringar ” inom hundvärlden, och vi kommer som sagt aldrig kunna enas. Men, att dels arbeta med en heltäckande och ansvarstagande målbild, och dels skapa och visa förståelse och förtroende för varandra och de som inte prioriterar på samma sätt, ger oss fantastiska möjligheter att kunna hjälpa varandra och utnyttja varandras kunskap, arbete och resultat. Det är något som kommer våra hundar till nytta, och vi skapar en bättre förutsättning för att vårat jobb gör ett intryck på nästa generation hundägare och uppfödare att förvalta det arv som vi passerar vidare.

Det finns en, eller flera typer av problematik i alla led, och lösningen på ”våra” problem är inte att attackera nästa, utan att ta tag i det vi själva gör. Jag har skrivit liknande uppmaningar till andra genrer inom hundsporten och adresserat den lokala problematiken, och varje segment måste identifiera och jobba emot sina egna problem, för det vi oemotsagt har gemensamt är intresset för hunden och allt det som de ger oss tillbaka, oavsett vad vi väljer att göra med den!

Så, slutligen, uppmaningen handlar om att vi skall jobba med hela ”paketet”, inte främja, uppmuntra eller låta separationen av olika ”varianter” av en och samma ras förekomma, utan jobba emot rastypiska individer värda att bära rasens namn, vidare in i framtiden och historien!

Vänliga Hälsningar // Jens Högsander, Lillegården